vad förväntar jag mig egentligen?
att när jag vaknar en morgon är allt perfekt?
jag låter dig vara så långt över mig att jag knappt ser dig längre, jag låter dig såra mig om igen, jag tar bara emot.
och ett stort svek som det du gav mig, så gör man inte mot någon.
jag förväntar mig att alla bara ska vänta och förstå, det funkar inte så och det vet jag med men känslor är så otroligt svåra att styra. men för mig är du så mycket, men kan jag inte bara inse att bara för att du är i mitt liv kommer inte allt vara perfekt, men verkligheten glider jag allt längre ifrån.
jag väntar på att någon ska göra allt åt mig, ta mina beslut åt mig. att allt löser sig utan att jag egentligen behöver anstränga mig alls. men du kan inte bära allt och jag förtjänar egentligen bättre. men släppa allt och börja om är omöjligt i en stad som är alldeles för liten. jag måste ta tag i allt, måste få svar, måste känna efter och göra sånt jag ha tryckt långt bort efter allt som har hänt. men det funkar inte heller så...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar