Beslut utan slut

Jag kan inte ens beskriva dig med ord. Allt med oss är perfekt, utom att det inte finns något oss. Jag har varit fast, förstörd och dansat av glädje helt beroende på de ord som du har sagt. Du har haft total kontroll över hur jag har mått så ofta under dessa år. Har känt mig så fruktansvärt dålig, du har en sådan makt över mig att ett ord kan krossa mig, tar mig inte länge att klättra upp igen men jag har faktiskt nästan lika bra minne som du. Finns så många minnen, kan inte ens ha en vanlig konversation med någon utan att använda något ord som vi har skämtat om. Du känner nog mig lika bra som jag känner dig. Du är som en bästa vän som jag inte tröttnar på, den enda på hela jorden som precis just nu när jag gråter, kan få mig att inte bara le utan även skratta. Allt det som vi har gått igenom är vi ensamma i världen om att ha upplevt, inga andra har varit med om det vi har. Sedan vet jag inte heller några som är så känslomässigt störda som vi är, hur mycket vi än vill så blir det aldrig så som vi vill. Du har din spärr, när vi är som bäst så tar vi slut men jag har en känsla av att hade inte din spärr varit där så hade antagligen min varit där och förstört. Vi har nog för mycket historia du & jag, vi kan nog inte gå vidare fast än vi säger att vi kan. Alla gånger vi har sårat varandra, vi kommer alltid tillbaka. Jag kan nog spendera hela mitt liv åt att fundera på hur man kan älska någon som man inte kan vara med, det blir bara svårare att förstå för varje gång. Hur mycket jag än älskar dig så kan jag inte ha dig kvar, men jag klarar inte många dagar utan våra sjuka samtal. Därav det svåra beslutet, stanna eller gå...?